För tillfället pågår ishockey-VM. Vissa matcher skulle egentligen ha spelats i Belarus, men flyttades till Riga. Den belarusiska diktaturen ansågs inte värd att få arrangera ett så prestigefullt mästerskap.
Nästa vecka börjar ett ännu mer prestigefullt mästerskap, fotbolls-EM (framflyttat ett år på grund av pandemin). Och diktaturen Azerbajdzjan har getts äran att få vara värd för fyra matcher. Med tanke på korruptionen bland världens fotbollspampar är detta kanske inte överraskande. Men nog så sorgligt.
Som jag skrev i mitt förra blogginlägg är faktiskt Azerbajdzjan en på många sätt värre diktatur än Belarus. Det är visserligen svårt att jämföra sådant här, men Azerbajdzjan ligger alltså sämre till än Belarus i internationella rankingar gällande demokrati och pressfrihet.
Och dessutom har Belarus inte startat krig mot något grannland och därmed förorsakat tusentals ynglingars död och drivit tiotusentals mänskor på flykt. Det har Azerbajdzjan.
Så varför har fotbollspamparna tyckt att detta land ska få vara med och arrangera fotbolls-EM? För två år sedan var Baku också värd för finalen i Europa League. Och om några dagar går ett Formel 1-lopp i Baku.
Vissa journalister och idrottare har höjt sin profil och kritiserat att Belarus skulle få arrangera hockey-VM och det bisarra valet av Qatar som värd för nästa års fotbolls-VM. Jag har dock inte sett någon ifrågasätta det azerbajdzjanska värdskapet för stora europeiska fotbollsmatcher. Förutom då den suveräne Rasmus Canbäck. Hans reportage från Nagorno-Karabach i senaste nummer av Offside är fantastiskt. Marsch iväg till affären och köp det.
Azerbajdzjan och fotboll är en intressant historia. Vid finalen i Europa League för två år sedan deltog inte den armeniske stjärnan Henrik Mchitarjan, som då spelade i det ena finallaget, Arsenal, eftersom han inte kände sig trygg att resa till Azerbajdzjan. Landet har som vana att neka inresa inte bara för medborgare i Armenien utan för alla med armeniskt namn, oberoende av medborgarskap.
I juli 2014 erbjöds den argentinska fotbollsklubben San Lorenzo ett lukrativt sponsoravtal med Azerbajdzjan. Men på ett villkor: ingen person av armenisk börd skulle få sitta i klubbens styrelse. Kudos till San Lorenzo för att klubben tackade nej. Ordföranden Matías Lammens förklarade att han är glad för att klubben visade att allt inte ens i fotbollens värld kan köpas för pengar (ping FIFA). Peñarol, en av de mest framgångsrika klubbarna i Uruguay, tackade också nej till azerbajdzjanska sponsorpengar med samma villkor. Klubben förklarade att inga pengar i världen kan få den att acceptera rasmässig eller religiös diskriminering.
Hösten 2020 agerade UEFA faktiskt på den azerbajdzjanska rasismen. Nurlan Ibrahimov, presschef i den azerbajdzjanska klubben Qarabağ FK (som ofta deltar i Europaspel), avstängdes från allt deltagande i europeisk fotboll och klubben tilldömdes böter på 100 000 euro för att Ibrahimov hade förklarat att alla armenier, ”kvinnor, barn och äldre, utan undantag”, bör dödas.
Så UEFA är inte okunnig om vad som pågår i landet. Men tycks ändå inte ha några dubier mot att tilldela Azerbajdzjan prestigefyllda matcher. Om jag inte vore så väluppfostrad skulle jag säga något riktigt fult.
Svante Lundgren 