Svensk media och kriget i Nagorno-Karabach 2020

Svensk media var måttligt intresserad av Karabachkriget hösten 2020, men ännu värre är att man i ett felriktat försök till opartiskhet inte vågade säga sanningen om kriget.

Den 27 september 2020 anföll Azerbajdzjan, understött av Turkiet och med hjälp av några tusen syriska legosoldater, den armeniska utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach. Efter 44 dagars hårda strider lyckades Ryssland få till stånd en vapenvila. Kriget slutade i en stor azerbajdzjansk seger som innebar att man återtog det område runt själva Nagorno-Karabach som sedan det första krigets slut 1994 varit under armenisk kontroll och dessutom erövrade delar av det som under sovjettiden utgjorde den autonoma provinsen (på ryska oblast) Nagorno-Karabach.

Kriget var förödande. Merparten av Nagorno-Karabachs 150 000 invånare flydde sina hem, de flesta till Armenien. Den materiella förödelsen var stor och tusentals soldater, de flesta unga män i 18-20 års ålder, stupade. På den armeniska sidan räknar man idag med mer än 4 000 stupade, men då många saknas kan siffran ännu stiga betydligt. Azerbajdzjan har medgett 2 900 dödade, men de flesta bedömare tror att det korrekta antalet är betydligt högre.

Vid sidan av den väpnade konflikten i östra Ukraina är detta utan tvekan det mest förödande kriget i Europa på lång tid. Trots det var intresset för kriget inte särskilt stort i svensk media.

Jag har kontrollerat vad svensk storstadspress skrev om detta krig genom att läsa pappersupplagan från den 27 september, dagen då kriget bröt ut, till och med den 30 november, flera veckor efter att kriget slutade. Det första man slås av vid en genomgång är hur lite utrymme som gavs åt kriget.

Under denna period skrev storstadstidningarna sammanlagt 155 gånger om Karabachkriget och mycket av det var korta notiser från TT. Det kan jämföras med att de skrev 2 534 gånger om Trump. Det amerikanska presidentvalet och den pågående pandemin är en viktig orsak till att kriget kom i medieskugga. En annan är att det finns få svenska journalister som känner södra Kaukasus – eller som ens bryr sig.  

Vem startade kriget?

Striderna inleddes tidigt på morgonen söndagen den 27 september med ett massivt azerbajdzjanskt anfall på flera frontavsnitt. Eftersom PR-kriget numera är viktigt i alla konflikter anklagade Azerbajdzjan naturligtvis Armenien för att ha inlett stridigheterna. Svensk media såg det inte mödan värt att ta reda på vad som egentligen hände och därför var det vanligt att man skrev att strider hade ”blossat upp”. Då behövde man ju inte ta ställning till vilkendera parten som hade startat kriget. Att striderna ”blossat upp” hette det i ett telegram från TT som publicerades i bland annat Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Aftonbladet den 28/9, medan det i Sydsvenskan den 16/10 hette att konflikten ”tog ny fart”. Ingmar Nevéus på Dagens Nyheter (6/10) skrev dock klart att striderna ”inleddes av den azeriska sidan den 26 september” (datumet blev däremot fel, det var den 27:e), liksom Anna-Lena Laurén i samma tidning 10/10.

Att det var Azerbajdzjan som startade kriget stod klart för alla som är ens lite insatta i konflikten. Sedan det första krigets slut 1994 har status quo varit fördelaktigt för Armenien, som ju inte bara hade fått kontrollen över större delen av själva Nagorno-Karabach utan också över en stor buffertzon omkring denna provins. Status quo var däremot en provokation och förödmjukelse för Azerbajdzjan vars främsta mål sedan dess varit att ”befria” sina ”ockuperade områden”. Enkel logik säger alltså att Armenien inte hade något som helst intresse av att provocera fram ett krig som kunde ändra på en för landet så fördelaktig situation, medan det däremot definitivt låg i Azerbajdzjans intresse att ändra på status quo, med militära medel om så krävdes.

Månaderna innan kriget hårdnade retoriken från Azerbajdzjan. På sommaren sparkade landets diktator Ilham Alijev den långvarige utrikesministern Elmar Mamedjarov med motiveringen att denne slösat tid på meningslös diplomati. Alijev förklarade att den diplomatiska vägen visat sig vara en återvändsgränd. Om konflikten inte kan lösas på diplomatisk väg betyder det att man ser en militär lösning.

I augusti höll Azerbajdzjan en stor militärövning tillsammans med sin främsta allierade Turkiet. Samtidigt intensifierades vapenanskaffningarna från bland annat Israel. Alla bedömare såg att Azerbajdzjan förberedde sig för krig och krigsutbrottet kom inte som en överraskning.

Men enligt många svenska medier var det ingen som anföll utan ”striderna blossade upp”. Lite som att ”strider blossade upp” mellan Tyskland och Polen i början av september 1939.

Någon har sagt att om den ena sidan säger att det regnar och den andra att det är solsken är det inte journalistikens uppgift att återge dessa påståenden utan att se ut genom fönstret för att ta reda på vad som är sant. Det var för svårt den här gången för TT.

De brutna vapenvilorna

Innan kriget tog slut efter 44 dagar hade tre vapenvilor ingåtts. Den första skulle träda i kraft den 10 oktober och var medlad av Ryssland, den andra den 17 oktober medlad av Frankrike och den tredje den 26 oktober medlad av USA. Alla dessa vapenvilor bröts snabbt, de två första efter några minuter, den tredje efter en knapp timme.

Också denna gång anklagade parterna varandra för att ha brutit vapenvilan. För att förstå vem som har rätt gäller samma logik som vid frågan om vem som startade kriget. Man måste alltså ställa sig frågan: Vem vinner och vem förlorar på fortsatt krig?

Svaret på den frågan är lätt. Tack vare aktivt militärt stöd från Turkiet och moderna vapen, framför allt högteknologiska drönare, hade Azerbajdzjan övertaget från första stund. Det fanns alltså inget som helst intresse för landet att avbryta en framgångsrik militär kampanj eftersom en större seger hägrade. Denna kalkyl visade sig också vara riktig: ett fortsatt krig ledde till önskat resultat för Azerbajdzjan, en storseger. Bland annat lyckades man erövra den symboliskt och strategiskt viktiga staden Shushi/Shusha, något som man inte skulle ha gjort om man hade hållit de tidigare ingångna avtalen om vapenvila.

Trots att detta borde ha varit uppenbart för alla var den vanligaste visan i svensk media att vapenvilorna brutits och att parterna skyllde på varandra. Så hette det bland annat i en artikel från TT som publicerades i flera tidningar den 11 oktober.   

De syriska legosoldaterna

Ett av de mest uppmärksammade elementen i detta krig var närvaron av syriska legosoldater på den azerbajdzjanska sidan. Kort tid innan kriget inleddes började Turkiet värva soldater i Syrien för att sändas till fronten, precis som man tidigare har gjort när det gäller inbördeskriget i Libyen. Turkiet och Azerbajdzjan förnekar än idag att något sådant skulle ha skett och har istället kontrat med att Armenien använt soldater från det kurdiska PKK, något som det inte finns det minsta bevis för.

Men bevisen för att syrier deltog på Azerbajdzjans sida är massiva. Både den ryska och den franska säkerhetstjänsten bekräftade att så var fallet och många av de syriska legosoldaterna publicerade bilder och uppdateringar från fronten på sociala medier. Bilderna har genom geolokalisering bekräftats vara tagna i Azerbajdzjan. Det syriska mänskorättsobservatoriet (SOHR), som västerländsk media i regel har stort förtroende för, rapporterade i januari 2021 att 2 580 syriska krigare hade sänts till Karabachkriget och att 293 av dem hade dödats. 

Många syrier som återvänt från kriget har för västerländska journalister berättat om sina erfarenheter – och i regel uttryckt sin frustration över att ha blivit lurade både vad gäller vilka uppdrag de skulle utföra och den utlovade belöningen. I ett program på BBC i början av december intervjuades flera återvändande syrier. I slutet av programmet intervjuade BBC-journalisten, Ed Butler, den turkiske ambassadören i London, som förnekade att syrier skulle ha deltagit i kriget. När Butler kontrade med att han personligen talat med flera syrier som gjort det började ambassadören prata om annat.  

Intresset för de syriska legosoldaterna var inte stort i svensk media. Under flera veckor omnämns då och då att anklagelser om detta framförts, men att de dementeras av Turkiet och Azerbajdzjan. Den 21 oktober skrev dock Jesper Sundén i Svenska Dagbladet att syriska legosoldater strider ”för turkiska intressen i Libyen och Azerbajdzjan”. Inte att det finns anklagelser om detta, utan att det sker. Anna-Lena Laurén skrev i Dagens Nyheter (7/11) att Turkiet ”underlättat för syriska legosoldater att ta sig till Nagorno-Karabach”. Men ännu efter att kriget var över kunde Michael Winiarski i samma tidning (14/11) skriva att syriska legosoldater deltagit i kriget ”enligt obekräftade uppgifter”. Om han väntar på bekräftelse från Baku eller Ankara får han minsann vänta.  

Krigsfångarna

Det av Ryssland framtvingade vapenstilleståndsavtalet den 10 november innebar en stor seger för Azerbajdzjan. Förutom att landet får hålla de områden man lyckats ”befria” tvingades Armenien att överlämna de delar av buffertzonen som ännu var under armenisk kontroll. Avtalet stipulerade också att 2 000 ryska fredsbevarare skulle stationeras i Nagorno-Karabach för att övervaka att vapenvilan håller.

Enligt vapenstilleståndsavtalet ska alla krigsfångar utväxlas. Flera månader efter att avtalet ingåtts har Armenien släppt alla azerbajdzjanska krigsfångar, medan landet anklagar Azerbajdzjan för att ännu hålla 188 armenier, de flesta krigsfångar men vissa också civila. I mitten av mars anklagade också Human Rights Watch Azerbajdzjan inte bara för att hålla armenier fångna utan också för att systematiskt behandla dem illa.

Låt oss se på ett exempel. Maral Najarian är en 49-årig armenisk kvinna från Libanon som efter den förödande explosionen i Beiruts hamn i augusti 2020 beslöt sig för att flytta till Armenien. Väl framme tänkte hon sig en framtid i Nagorno-Karabach, men kriget gjorde att hon tvingades fly till Armenien. Dagen efter att vapenstilleståndsavtalet hade trätt i kraft besökte hon Karabach för att ordna med några praktiska saker. Där greps och bortfördes hon av azerbajdzjansk militär och anklagades för att ha varit legosoldat.

Att det handlade om en civil kvinna som kidnappades efter att kriget upphört väckte stor ilska världen över. Efter högljudda krav på att hon skulle släppas skedde det efter fyra månader, i mars, då hon transporterades till Libanon.

Jag har sökt på vad svensk media skrivit om denna kvinnas tragiska öde. Resultatet är: ingenting.

Ett annat tragiskt fall var 58-åriga Alvard Tomasyan, som vägrade att lämna sin hemby och hamnade i händerna på azerbajdzjanska soldater. Dessa lemlästade henne ”bortom igenkänning” och dödade henne.

Svensk medias intresse för detta krigsbrott var lika litet – eller snarare non-existent.

Krigstroféerna

I mitten av april invigde Ilham Alijev en temapark om Karabachkriget i huvudstaden Baku. Att en segrarmakt i ett krig firar sin seger och minns den genom monument eller museer är normalt. Men det som visas i denna park är definitivt inte normalt.

Det är huvudsakligen två saker som väckt uppmärksamhet och avsky. I likhet med vad Saddam Hussein gjorde i sitt monument efter Iran-Irak kriget har azerbajdzjanerna ställt ut en stor mängd hjälmar från stupade armeniska soldater. Detta upplevs av många som ett sätt att förödmjuka människor, många av dem tonåringar, som dött. Dessutom har man vaxdockor i naturlig storlek föreställande döda eller döende armeniska soldater. Andra vaxdockor föreställer fängslade armeniska krigsfångar. Alla vaxdockor har groteskt utseende och de två konstnärer som gjort dem förklarade att de med avsikt gjort dem så fula som möjligt. De enorma kroknäsorna skulle ha gjort utgivarna av Der Stürmer avundsjuka.

Detta är ett klart uttryck för den vulgära anti-armeniska hatpropaganda som den azerbajdzjanska staten ägnat sig åt under decennier. Under dagarna efter att parken öppnat strömmade besökarna till och man kunde se bilder på småbarn som tog struptag på vaxdockor föreställande armeniska soldater.

Allt detta väckte avsky och fördömande i sociala medier både bland armenier och andra. Internationell media var måttligt intresserad men skandalen uppmärksammades av bland andra AFP och Al-Jazeera.

Behöver jag påpeka att svensk media igen en gång var tyst. Men tack och lov så finns det freelancejournalister som gör det som andra inte vill eller kan. Rasmus Canbäck – vem annars? – har skrivit om detta här.

Varför?

Azerbajdzjan är en stat som borde ha svårt att få vänner i demokratiska länder. Alla institut som mäter graden av demokrati rankar landet som ofritt och auktoritärt, det vill säga som en diktatur. Azerbajdzjan har i decennier styrts av samma diktatoriska familj. När landet 2013 höll presidentval läckte resultatet ut redan innan vallokalerna hade öppnat. Det som mest skiljer Ilham Alijev från den belarusiske diktatorn Lukasjenko är att den sistnämnde inte gjort sin fru till vicepresident. På Reportrar Utan Gränsers pressfrihetsindex kommer Azerbajdzjan på plats 167 av sammanlagt 180 länder, visserligen före Nordkorea men efter länder som Libyen och Somalia.

Trots detta finns det politiker i väst som ständigt försvarar Azerbajdzjan och dess ledare. Orsaken är enkel: pengar. Under de senaste åren har flera skandaler med politiker som mottagit pengar från Azerbajdzjan uppdagats. Den italienske politikern Luca Volonté dömdes i januari 2021 till fyra års fängelse för att ha tagit emot mutor från Azerbajdzjan för att verka för landets intressen i Europarådet. Just nu är flera CDU-politiker i Tyskland under utredning för motsvarande handlingar.

Svensk media har i hög grad vägrat att peka ut Azerbajdzjan som den part som startade kriget och bröt vapenvilorna. Man är tyst om hur landet vägrar frige krigsfångar trots ingångna avtal och hur azerbajdzjanerna visar direkt rasistiska drag i sitt segerfirande. Jag hävdar inte att detta skulle bero på azerbajdzjansk lobbying eller mutor. Det tror jag inte alls. Istället handlar det om bristande intresse och insikt. Och framför allt om en felaktig uppfattning om vad opartiskhet är.

Låt mig citera Peter Wolodarski: ”I en situation där parter utnyttjar det demokratiska systemet för att konsekvent ljuga kan opartiskheten snabbt leda väldigt fel. Uppgiften är inte att balansera, utan att försöka skildra verkligheten så bra vi bara kan.”

Under Karabachkriget anklagade parterna varandra för att ljuga vad gällde vem som startade kriget och vem som bröt de ingångna vapenvilorna. Svensk media var ointresserad av att sätta sig djupare in i frågan och ta reda på vad som egentligen hade hänt. Därför nöjde man sig med att skriva att ”strider blossat upp”, att vapenvilan brutits och att parterna beskyller varandra.

Det var en opartiskhet som med Wolodarskis ord ledde väldigt fel.