Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång

De assyriska flyktingarnas vän

I Olle Wästbergs långa och imponerande karriär finns ett kapitel som inte är så allmänt känt: hur han, ofta framgångsrikt, kämpade för assyriska flyktingars rätt att få stanna i Sverige.

Olle Wästberg, född i Stockholm 1945, är en verklig mångsysslare. Han har, bland mycket annat, varit riksdagsman, statssekreterare, chefredaktör för Expressen och Sveriges generalkonsul i New York. I sina välskrivna memoarer, som nyligen utkommit, finns mycket av intresse. Författaren har varit med om avgörande skeenden i svensk nutidshistoria och träffat många världsledare. Det finns en hel del underhållande anekdoter i memoarerna. (Den som har tillgång till boken uppmanas att titta efter vad som sägs om Per Gahrton på sida 88).

Jag ska här enbart fokusera på vad han skriver om sitt engagemang för assyriska flyktingar.

Under hela sitt liv har Wästberg varit anhängare av en generös invandringspolitik. Så också idag då inställningen i frågan hårdnat betydligt i samhället. Under 1970-talet handlade invandringsdebatten i hög grad om den grupp som kommit från Mellanöstern och för vilka Södertälje blivit en centralort, assyrierna (så kallades de först, senare uppstod splittring i namnfrågan och man talar därför numera allmänt om assyrier/syrianer).

Wästberg engagerade sig i denna fråga, bland annat som mångårig vice ordförande för Assyriska/syrianska hjälpfonden, vars uppgift var att arbeta ”för att assyrier skulle ha hjälp av bra advokater och att de som tvingats gömma sig för att inte bli fysiskt utvisade skulle kunna få läkarvård och annat nödvändigt.”

I memoarerna berättar Wästberg många intressanta anekdoter om hur man hjälpte assyrierna. Thomas Berglund, frikyrkoman och tidigare partisekreterare i Folkpartiet, smugglade assyrier från Danmark till Sverige i sin stora segelbåt. Wästbergs nära vän Lars Leijonborg, också han frikyrkoman och senare partiledare i Folkpartiet, hade som pressekreterare för två ministrar insyn i vad som hände i olika flyktingärenden. Ofta läckte han uppgifter om beslutad avvisning till Wästberg så att de utvisningshotade assyrierna hann gömma sig.

När polisen en gång kom till Alsike kloster, där assyrier gömde sig, stoppades de av Syster Marianne som ställde frågan: ”Respekterar ni inte klosterfriden?” Poliserna vände om, men återkom följande dag efter att de hade underrättats om att klosterfriden avskaffades av Gustav Vasa. Då hade assyrierna på klostret redan tagit sig vidare.

Wästberg tog också på sig uppgiften att ge assyrierna som kommit till Sverige goda råd. De fick höra att här får man inte slå sina barn och döttrarna ska ha rätt att själva välja vem de ska gifta sig med, men först då de är vuxna. ”Att de visste att jag spelat en roll för att de skulle få stanna bidrog nog till att de följde det jag sa. Det var bra att få den chansen och liknande borde idag gälla för alla som kommer till Sverige.”

Författaren kan med rätta vara stolt över sin insats. Och han menar att assyriernas exempel är viktigt. ”Assyriernas utveckling bör vara en förebild. Den visar att efter en tid i Sverige blir grupper av invandrare integrerade och en del individer framgångsrika.”

Tyvärr har några fel smugit sig in i kapitlet om de assyriska flyktingarna. De första assyrierna kom till Sverige 1967, inte 1977. Och det är en rejäl överdrift att ”närmare 90 procent” av folkgruppen skulle ha dödats i folkmordet 1915. Det förtar inte att detta kapitel, liksom resten av boken, är givande och lärorik läsning.

Olle Wästberg: I tidens skugga. Verksamhetsberättelse från 1945. Stockholm: Ekerlids Förlag 2022. 398 sidor.

Annons
%d bloggare gillar detta: