Vart tog armenierna i Sivas vägen?

Idag spelar Malmö FF Europa League-kval mot turkiska Sivasspor i staden Sivas. För 108 år sedan var en betydande del av invånarna i denna stad armenier. Idag finns knappt några armenier kvar.

Orsaken till det är naturligtvis det armeniska folkmordet. I början av 1915 reste en agitator vid namn Fazal Berki omkring i Anatolien och hetsade mot armenierna. I mars talade han i den centrala moskén i Sivas. Han kallade armenierna för ”fiender till den turkiska nationen” och förklarade att det osmanska imperiet måste göra sig av med dem. I hela Sivasprovinsen bodde vid denna tid omkring en miljon invånare, av vilka 20 procent var armenier. Det armeniska namnet på staden var Sebastia.  

Berkis önskan om att eliminera armenierna gick i uppfyllelse. Den 2 juli kom ordern om att Sivas armenier skulle deporteras och deportationerna startade tre dagar senare. Under de närmaste veckorna deporterades 25 000 armenier från staden. Lite mer än tusen armenier skonades genom att de konverterade till islam.

Intressant är att en amerikansk missionär, Mary Graffam, tilläts följa med deportationståget. Det skedde väldigt sällan. Hon berättar att efter tre dagar skiljdes männen från de övriga. Det hette att männen skulle skickas tillbaka till Sivas. I själva verket fördes de bort och avrättades.

Graffam berättar också hur hon såg döda längs med deportationsvägen, deporterade som inte hade orkat längre. Andra som hade kollapsat men ännu var vid liv försökte den amerikanska missionären rädda. När deportationståget kom till staden Malatia tilläts inte Graffam följa med det längre utan hon tvingades återvända till Sivas.

När deportationståget kom till Aleppo skrev den amerikanske konsuln Jesse Jackson följande:

Något av det mest förfärliga som vi någonsin såg i Aleppo var när 5 000 fruktansvärt utmärglade, smutsiga, trasiga och sjuka kvinnor och barn anlände i början av augusti 1915, 3 000 en dag och 2 000 nästa dag. Dessa var de enda överlevande från den blomstrande och välbärgade armeniska befolkningen i provinsen Sivas.

Den armeniska forskaren Verjiné Svazlian ägnade många decennier åt att dokumentera hundratals vittnesbörd från folkmordsöverlevande. Flera av dessa var från Sivas. En av dem, Andranik Minas Gavoukdjian (född 1905), berättar:

Tiden var inne; vi skulle i väg på vår långa resa. Vi staplade sängar, kläder och livsmedel på hästvagnar. Min far och mina tre farbröder hade inkallats i armén. Min farmor dog av sorg. Mina fickor var fulla av guldpengar. Jag red en åsna, de andra åkte på hästvagnarna. Beledsagade av gendarmer lämnade vi staden. Med stora svårigheter tog vi oss från Malatia till floden Eufrat. När vi kom till Eufrat fick vi order om att gå i båtar för att ta oss över floden. Hästvagnarna sattes i andra båtar. Vi kom över floden, men varken vagnar eller djur kom med. Så började vår misär. Gendarmerna drev på oss med piskor för vi var tvungna att gå en viss sträcka varje dag. De som inte klarade av det föll ner och blev kvar vid vägkanten. När piskan inte hjälpte sköt de eller dödade med bajonetter så att ingen kunde rymma. När vi passerade en by försökte vi byta till oss mat med allt vi hade – pengar, smycken, kläder. Karavanerna hade varit stora till en början, men blev mindre och mindre. Vissa dog, andra dödades brutalt på obeskrivliga sätt. Barn upp till fyra år blev ofta kidnappade för att uppfostras av turkar, såsom sultanen gjorde. Också unga flickor separerades från sina familjer och deras öde var ännu värre. Många av dem försökte kasta sig i Eufrat för att slippa skammen. Vi korsade Eufrat tre gånger. Floden hade blivit en grav för många. Också vår familj decimerades kraftigt. Jag ber om ursäkt för att jag förblir tyst om hur de andra dog.

Gavoukdjian överlevde deportationen och fick arbete som lärare och barnhemsföreståndare i Aleppo.

Jag vet inte hur mycket MFF:s spelare hinner se av staden. Av alla armeniska kyrkor och skolor som en gång fanns där finns det i varje fall ingenting kvar. Journalisten Avedis Hadjian besökte en armenisk familj i Sivas för några år sedan. Fadern berättade att det finns omkring tio armeniska familjer i staden. De håller låg profil, har inget samlingsutrymme utan träffas i privata hem för dop, bröllop och begravningar.

Lycka till ikväll, MFF.

Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång