När den amerikanske missionären Herman Norton Barnum ställdes inför ett svårt ultimatum riskerade han hellre sitt liv än att han utlämnade de armenier bland vilka han arbetade.
Det finns en hel del forskning om de västerländska diplomater, missionärer och hjälparbetare som blev ögonvittnen till det armeniska folkmordet. Många av dem stannade kvar på sina poster medan dödandet var som värst. De försökte rädda så många de kunde. Med rätta har de hyllats som hjältar, sin tids Oscar Schindlers.
Listan på dessa hjältemodiga figurer är lång och omfattar bland andra amerikanerna Henry Morgenthau och Leslie Davies, schweizaren Jakob Künzler, danskorna Karen Jeppe och Maria Jacobsen samt svenskan Alma Johansson. Jag har själv bidragit till att lyfta fram dessa personers livsgärning både i bokform och genom medverkan i två armeniska dokumentärfilmer. (Här och här.)
Men redan innan folkmordet fanns det västerlänningar som arbetade bland armenierna och vars styrka ställdes på prov då anti-armeniska våldsvågor drog genom det osmanska riket. Eftersom forskningen varit väldigt inriktad på själva folkmordet har dessa personers insats inte fått samma uppmärksamhet. En av dessa var den amerikanske missionären Herman Norton Barnum.
Barnum föddes den 5 december 1826 i Auburn, en stad i delstaten New York mest känd för sitt fängelse grundat 1816. Han studerade vid Andover Seminary, ett teologiskt seminarium i delstaten Massachusetts, och prästvigdes i den presbyterianska kyrkan 1855. År 1858 blev han missionär i det osmanska riket, i staden Harput (på armeniska Kharpert), där senare både Maria Jacobsen och Alma Johansson skulle verka. Han dog i 83 års ålder i Harput den 19 maj 1910. Den amerikanska missionen betecknade honom som en av sina mest dugliga missionärer, ”en man älskad av alla som kände honom”.
Som de flesta andra missionärer lärde sig Barnum både turkiska och armeniska. Men till skillnad från de flesta andra var hans turkiska bättre än hans armeniska. Det ledde till att han fick i uppdrag att representera missionen gentemot de turkiska myndigheterna, något han gjorde med stor skicklighet. Han verkar att ha haft myndigheternas förtroende, vilket var till stor nytta för missionen och det arbete den utförde. I Harput drev den amerikanska missionen regionens modernaste sjukhus, som var öppet för alla behövande oberoende av religion eller etnicitet. Maria Jacobsen, som var sjuksköterska, jobbade på det. Vidare drev man skolor för både pojkar och flickor, däribland en i själv Harput som hette Euphrates College. Namnet till trots omfattade den alla nivåer från kindergarten till college. Undervisningen gick på armeniska, men i högre årsklasser användes också engelska läroböcker. Vid sekelskiftet hade skolan omkring tusen elever.
Den amerikanska missionen hade nått betydande framgångar i Harputregionen. År 1877 fanns det 22 församlingar och 30 armeniska protestantiska pastorer i regionen. Man drev 83 skolor som tillsammans hade omkring 2 500 elever.
Men lugnet bestod inte. När situationen tillspetsade behövde missionen all den diplomatiska skicklighet som Barnum verkar att ha ägt. Under de hamidiska massakrerna i mitten av 1890-talet, då kanske så många som 300 000 armenier dödades, drabbades också Harput. Byggnader brann i staden och 300 armenier hade tagit sin tillflykt till Euphrates College där de hade sällskap av ett antal amerikanska missionärer. En turkisk officer förhandlade med Barnum och uppmanade alla amerikaner i colleget att lämna byggnaden för att undkomma då man tänkte bränna ner den. Barnum svarade: ”Om ni vill beskydda amerikanerna så kan ni göra det här. Om ni inte vill beskydda amerikanerna så kan också vi dö här. Vi kommer inte att lämna denna byggnad. Ni kan göra vad ni vill.”
Byggnaden och de som hade sökt skydd i den skonades.
Svante Lundgren 