Nu blir Armenien anfallet

I natt startade Azerbajdzjan ett nytt anfall mot Armenien, av allt att döma större än de gränsprovokationer man ägnat sig åt hittills. Ansvaret för detta vilar tungt på Ursula von der Leyen och andra ryggradslösa politiker i väst.

Jag minns glasklart söndagen den 27 september 2020. Efter att min vana trogen ha varit på gudstjänst i kyrkan kollade jag på nätet vad som hade hänt i världen. Och blev förskräckt. Azerbajdzjan hade startat ett fullskaligt krig mot armenierna i Nagorno-Karabach. Det skulle komma att vara i 44 dagar, leda till tusentals unga mäns död och att stora delar av enklaven Nagorno-Karabach kom under azerbajdzjansk kontroll.

Sedan vapenvila slöts har det varit oroligt vid den armenisk-azerbajdzjanska gränsen, vilket jag skrev om i augusti i fjol. I natt eskalerade våldet vid gränsen. Azerbajdzjan anföll med artillerield, drönare och marktrupper. Och notera: detta skedde inte vid Azerbajdzjans gräns mot Nagorno-Karabach utan mot Armenien. Man har alltså gjort anfall inne i Armenien, inom landets internationellt erkända gränser.

Världssamfundet var passivt under kriget för två år sedan. Väldigt få fördömde den azerbajdzjanska aggressionen; i stället vädjade man till vardera sidan om återhållsamhet. Orsaken var att världssamfundet allmänt betraktar Nagorno-Karabach som en del av Azerbajdzjan trots att invånarna är armenier och har deklarerat självständighet. De flesta länder gillar inte att regioner bryter sig loss och försöker bli självständiga (undantag: Kosovo).

Jag hoppas jag har fel, men jag tror att världssamfundet kommer att vara lika passivt nu. Trots att det denna gång utan minsta tvekan handlar om ett angrepp på vad världssamfundet ser som ett suveränt land. Orsaken den här gången är gas.

För inte så länge sedan besökte Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande, Baku och slöt ett avtal med Azerbajdzjan om gasleveranser till Europa. Att Azerbajdzjan kom undan kriget 2020 utan vare sig sanktioner eller fördömanden och att EU satt sig i landets famn för sin energiförsörjning har övertygat landets president Ilham Alijev att han kommer undan också med detta angrepp. Vilket han av allt att döma också gör.

Azerbajdzjan skyller nu liksom tidigare på att det är Armenien som har startat våldshandlingarna. Alla som är det minsta insatta i detta vet att det är lögn. Kriget visade med smärtsam tydlighet att styrkebalansen i regionen på ett avgörande sätt ändrats till Azerbajdzjans fördel. Armenien har därför ingen som helst anledning att provocera fram ytterligare våld, som bara kommer att leda till större förluster för landet.

Varför nu?

Varför gör Azerbajdzjan detta och varför just nu?

Det kan finnas flera orsaker. Här några tankar. Sedan vapenstilleståndet i november 2020 har det pågått förhandlingar mellan Armenien och Azerbajdzjan om en varaktig fred. Vi vet ganska lite om vad som sker i dem. När Azerbajdzjan anser att den armeniska sidan inte är tillräckligt medgörlig startar man gränsprovokationer för att öka trycket. Det har man gjort flera gånger tidigare. Det kan vara fråga om någonting liknande nu.

Därtill kommer den ryska aspekten. Det var Ryssland som fick till vapenstilleståndsavtalet och ryska fredsbevarande trupper utplacerades för att garantera lugnet vid gränsen och den armeniska befolkningens säkerhet i Nagorno-Karabach. Det är möjligt att Alijev nu kalkylerar att Ryssland är så försvagat av kriget i Ukraina att landet inte kommer att reagera särskilt kraftigt mot en azerbajdzjansk gränskränkning, hur allvarlig den än är.

Sedan ska vi inte heller glömma den gamla sanningen att man gärna startar krig för att avleda befolkningens uppmärksamhet från inre problem. Azerbajdzjan är ett land där befolkningen är ganska fattig, medan presidentfamiljen är stenrik. Det står dåligt till med både demokratin och yttrandefriheten. Det har skapat en hel del internt missnöje i landet. Alijevs popularitet nådde nya höjder då han tog revansch och ”befriade” ockuperade områden för två år sedan. Nu har den populariteten av allt att döma sjunkit. Ett nytt krig, eller i varje fall en rejäl konflikt, med ärkefienden kommer att mobilisera invånarna bakom sin ledare.

Vad händer nu?

Det återstår att se vad detta kommer att leda till. Det ligger både i Rysslands och i västvärldens intresse att det här inte eskalerar, utan lugnar ner sig.

Men den avgörande frågan är om något land är villigt att sätta kraft bakom kraven på de-eskalering. Hittills har Azerbajdzjan belönats trots sin aggression.

Om det inte upphör finns det anledning att vara riktigt orolig.