Azerbajdzjans två dagar långa militära specialoperation i Armenien verkar nu vara över. Återstår att se om vapenvilan håller.
Tisdag och onsdag denna vecka var tunga dagar. Man kastades mellan förtvivlan och desperation. Inte minst desperation över hur ensamt Armenien är när det i strid mot alla konventioner och regler blir brutalt attackerat.
För dem som inte så noga följt med vad som hänt kommer här en kort sammanfattning.
Natten mot tisdag startade Azerbajdzjan ett stort militärt anfall på flera ställen i Armenien (de gula prickarna på kartan ovan). Man använde artilleri och drönare samt skickade in marktrupper. Civila mål bombades, däribland den kända sanatorieorten Jermuk. Efter två dagar av hårda strider ingicks en vapenvila på onsdag kväll. Nu omkring ett dygn senare verkar den att ha hållit. Armenien har hittills rapporterat 105 stupade, Azerbajdzjan 72. Bägge siffrorna kommer att stiga då situationen klarnar.
Varför började det och varför slutade det?
Det finns en enda peson som vet varför detta skedde, Azerbajdzjans president Ilham Alijev. Bedömare menar dock att följande faktorer bidrog till att han beslöt att starta ett större anfall.
Det huvudsakliga syftet var att tvinga Armenien till eftergifter i de förhandlingar som sedan ett bra tag pågår mellan de båda länderna. Dessa gäller framför allt vad som ska hända med Nagorno-Karabach, en de-facto stat bebodd av armenier på ett område som Azerbajdzjan hävdar som sitt. Sedan vapenvilan efter 44-dagarskriget hösten 2020 har man gjort förnyade försök för att finna en varaktig lösning på denna långvariga konflikt.
Armenien har vägrat gå med på de villkor som Azerbajdzjan dikterat vilket redan tidigare lett till azerbajdzjanska anfall. Sedan maj 2021 ockuperar Azerbajdzjan 45 kvadratkilometer av armeniskt territorium. Nu startade man ett betydligt större anfall som resulterade i mycket större förluster än vid tidigare gränsstrider. För att en gång för alla knäcka Armeniens motstånd mot de krav som framställs från azerbajdzjanskt håll.
Det var också en läglig tidpunkt för Alijev att starta sin egen militära specialoperation just nu när Ryssland har fullt upp i Ukraina. På den punkten kalkylerade han rätt. Rysslands agerande för att upprätthålla den vapenvila som man själv bidrog till hösten 2020 var ytterst tafatt. På en annan punkt kalkylerade Alijev däremot fel. Den armeniska armén var kapabel att bjuda rejält motstånd. Inga större erövringar av territorium uppnåddes. Däremot nog hundratals unga mäns död och stor materiell förstörelse. Sådant stör inte den azerbajdzjanske diktatorns nattsömn.
Varför ingicks vapenvila på onsdag kväll. En bidragande orsak nämndes redan: det hela visade sig inte bli en promenadseger för den azerbajdzjanska armén. Därtill lär det ha förekommit amerikanska påtryckningar på Alijev. Detaljerna kring det är inte kända.
Svag mediebevakning igen en gång
Media uppmärksammade detta i ringa omfattning. Vi har ett krig i Europa där flera hundra dör på två dagar och det blir högst några små notiser. SVT:s nyhetsflaggskepp, långa Rapport (klockan 19:30), nämnde inte detta med ett ord, varken på tisdag eller onsdag.
Kanske det var lika bra, för när media beskrev vad som hände blev det ofta fel. Ofta skrevs att nya strider brutit ut i Nagorno-Karabach, vilket inte var sant. Striderna pågick i Armenien, inte i Nagorno-Karabach.
Bland annat Sydsvenskan publicerade två korta artiklar från TT på onsdag. I den första hette det – precis som det gjorde under 44-dagarkriget – att ”strider brutit ut” och att parterna skyllde på varandra. I den andra artikeln hade man däremot bett en expert att förklara orsaken till Azerbajdzjans anfall. Den inte så insatta läsaren måtte ha blivit förvånad. ”Jaså, var det så att det var Azerbajdzjan som anföll? Så stod det inte just.”
Jag har i ett tidigare blogginlägg kritiskt analyserat svensk medias bevakning av 44-dagarskriget. Den har inte blivit bättre på två år.
Världen bryr sig inte
Reaktionerna från olika världsledare var i regel nedslående. Undantag finns. Emmanuel Macron fördömde klart och tydligt den azerbajdzjanska aggression. Det gjorde också USA:s utrikesministerium. Vår utrikesminister, Ann Linde, däremot gjorde som hon alltid gjort: beklagade det hela och vädjade om ett slut på våldet. Utan att fördöma den angripande parten. Liknande gjorde Charles Michel, den EU-topp som varit aktiv i fredsförhandlingarna mellan länderna.
Det vore verklig intressant att veta vad USA gjorde för att få Azerbajdzjan att lägga ned vapnen. Kanske man till slut hotade med skarpa åtgärder. Det som EU och Sverige borde ha gjort för länge sedan. Putin anföll Ukraina och har straffats av EU för det. Azerbajdzjan anföll armenierna i Nagorno-Karabach för två år sedan och belönades av EU. För bara ett par månader sedan var Ursula von der Leyen i Baku och skrev under ett avtal om azerbajdzjanska gasleveranser till Europa.
Priset för det avtalet fick armenierna nu betala. Ansvaret för alla dessa unga mäns onödiga död ligger naturligtvis hos Alijev. Men också delvis på von der Leyen och alla andra som genom sin undfallenhet i praktiken gett honom klartecken till att angripa. Gas mot tystnad.
Vad händer nu?
De fredsförhandlingar som pågår lär knappast ha underlättats av dessa strider. Däremot gjorde Armeniens premiärminister motstridiga uttalanden om sin vilja att ingå ett avtal vilket har fått folk i Jerevan att gå ut på gatorna och demonstrera. Alijev uppnådde inte de militära mål han hade. Men han åstadkom kanske politisk splittring i Armenien, vilket i det långa loppet naturligtvis är gynnsamt för honom.
Azerbajdzjan är känt för att notoriskt bryta mot ingångna avtal. Det är bara en tidsfråga innan Alijev ställer till med något igen. Ännu har han inte behövt betala något pris för sina upprepade militäraktioner. Ryssland har visat sig vara tandlöst i sitt uppdrag att övervaka att vapenvilan från hösten 2020 håller.
Det finns mycket som gör att man fortsatt måste vara orolig för vad som kommer att hända.
Svante Lundgren 