Den armeniska lobbyn

Jag har så många gånger anklagats för att vara köpt av den armeniska lobbyn att jag till slut beslutat att lägga alla kort på bordet.

Allt tal om en ”lobby” är problematiskt. Under lång tid har föreställningen om en sinister judisk lobby som intrigerar och manipulerar spelat en central roll i den antisemitiska tankevärlden. Samma funktion spelar talet om en armenisk lobby i Azerbajdzjans statsdrivna anti-armeniska propaganda.

Men egentligen borde det inte vara så här. Att jobba som lobbyist är ett både lagligt och hedervärt yrke förutsatt att man gör det inom lagens råmärken och transparent. Det finns tusentals mänskor som arbetar som lobbyister i Washington, Bryssel och andra av maktens centra. En del av dem lobbar för saker som man kanske inte gillar, som vissa storbolag. Men andra representerar intressen som man kan känna sympati för. Det kan vara fråga om fackföreningar, miljöorganisationer och liknande.

Lobbying är alltså ett slags intressebevakning. En lobbyist bevakar sin uppdragsgivares intressen. Om hen till exempel finns i Bryssel, rapporterar hen hem om vad som är på gång inom EU som är av intresse för uppdragsgivaren. Hen försöker också skapa ett nätverk av kontakter genom vilka hen kan föra fram uppdragsgivarens synpunkter och därigenom försöka påverka beslut inom EU.

Egentligen är det inte märkligare än så. Det som har gjort att lobbningen har hamnat i vanrykte är det skumraskeri som ibland omger den. Alltså att man försöker påverka beslutsfattare med olagliga medel, till exempel genom bjudresor eller direkta mutor. Det här är Azerbajdzjan mästare på. Därför anklagar landets försvarare andra för att göra likadant. Enligt det gamla svenska ordstävet: ”Den som sa’ det, den va’ det.”

Det är tveksamt om det finns någon judisk lobby. Däremot finns det en pro-israelisk lobby, ofta bemannad av icke-judar. Den starkaste av dessa i USA är AIPAC (American Israel Public Affairs Committee). Den försöker påverka amerikanska politiker att driva en för Israel fördelaktig politik.

Det finns också en pro-armenisk lobby, i USA främst representerad av ANCA (Armenian National Committee of America) och Armenian Assembly of America. Den försöker påverka den amerikanska politiken i pro-armenisk riktning.

Som sagt, laglig och hedervärd verksamhet. Så länge man inte går över gränsen. Det gör Azerbajdzjan i sitt påverkansarbete dagligen. Landets mutor till bland andra europeiska politiker är så omfattande att verksamheten fått ett eget namn, kaviardiplomati. Om ni inte redan sett den tvådelade franska dokumentären om detta, gör det. Finns här.

Det är svårt att förstå att europeiska politiker från demokratiska partier skulle lobba så hårt för en av Europas värsta diktaturer. Ändå sker det. Och det finns många avslöjanden om hur mutor och diverse belöningar figurerar i sammanhanget. 

Att Armenien fått europeiska politikers och andras sympati är däremot förståeligt. Vi talar om ett folk som genom sin historia fått uppleva svår förföljelse och utsatthet. Än idag kämpar landet för sin överlevnad. Sådant väcker empati och sympati hos många. Armenien har sina brister, men landet är en kämpande demokrati som gjort framsteg när det gäller mänskliga fri- och rättigheter. Sådant brukar också skapa sympati.

Min poäng är alltså den att det inte behövs konjak (motsvarigheten till kaviaren) eller mutor för att demokratiskt sinnade personer ska utveckla en viss sympati för Armenien, också på det politiska planet i konflikten med Azerbajdzjan. Det räcker med ett demokratiskt sinnelag och den allmänmänskliga tendensen att stå på den svagares sida.  

Så är det åtminstone för mig. Och – ta da da da – nu kommer avslöjandet: Aldrig någonsin har någon armenisk lobby gett eller lovat mig pengar eller andra förmåner för att jag ska agera som jag gör. Jag har mina åsikter och uttrycker dem av egen fri vilja och utan att ha blivit betald för att göra det. Jag vet att detta inte övertygar en enda av dem som anklagar mig för korruption. Ingen som tar emot mutor erkänner det – förutom under galgen. Att jag alltså intygar att jag aldrig fått några pengar är i själva verket en bekräftelse på att jag är korrumperad. Förnekar gör ju alla mutkolvar. Ju mer jag intygar min oskuld, desto säkrare är det för dem som på förhand vet hur allt står till att jag de facto är skyldig.

Som jag tidigare skrivit har jag också blivit anklagad för att vara betald av Iran. Alltså, vad är det för fel på de här skojarna? Ingen fantasi. Föreslå hellre Illuminati eller utomjordingar som mina sponsorer.

Kampanjen mot mig har varit mild jämfört med vad många andra, till exempel Rasmus Canbäck, fått utstå (det är han som förklaras vara en spion utsänd av den armeniska lobbyn på bilden ovan, från en azerbajdzjansk tidning). Försöken att få #CorruptSvanteLundgren att trenda på Twitter fick ingen större framgång. Själv känner jag mig mest road av det hela.

Och så fick det ju mig att fundera över det här med vad lobbning är. Och att skriva detta blogginlägg. Alltid något.