Azerbajdzjan har bestämt sig för att göra slut på den armeniska de facto-staten Artsakh i Nagorno-Karabach. Det kan ske på olika sätt.
Efter segern i det andra Karabachkriget 2020 anser Azerbajdzjan att konflikten är löst. Att det fortfarande finns en armenisk de facto-stat, kallad Republic of Artsakh, på ett betydligt mindre territorium än tidigare och vars armeniska invånare skyddas av ryska fredsbevarare är enligt den azerbajdzjanska regeringen bara tillfälligt. Förr eller senare är det slut med detta och territoriet blir en del av Azerbajdzjan.
Inför detta är den azerbajdzjanska retoriken utåt tydlig: de armenier som bor i området kan fortsätta att bo kvar. De kommer att vara azerbajdzjanska medborgare och ha samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Man föreställer sig att det här är ett erbjudande. Med tanke på hur illa det står till med demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan är det i själva verket ett hot. Dessutom har armenierna i Artsakh med egna ögon sett den brutalitet som azerbajdzjanska soldater visat mot armenier. Därför är de helt övertygade om att de aldrig kommer att kunna leva under azerbajdzjanskt styre. Att området kommer under azerbajdzjansk kontroll skulle alltså innebära oblodig etnisk rensning på de omkring 120 000 armenier som nu bor där: de skulle helt enkelt flytta därifrån.
Det här vet också Azerbajdzjans ledning. Talet om att armenierna kan bo kvar och leva lyckliga och säkra i familjediktaturen Azerbajdzjan är bara dimridåer. Det man eftersträvar är ett Karabach utan armenier.
Det kan uppnås på tre olika sätt.
1. Azerbajdzjan kan starta ett nytt krig och driva armenierna i området på flykt till Armenien. Det här vill man dock undvika eftersom etnisk rensning kan ge dålig PR i världen. Även om jag misstänker att våra ryggradslösa ledare i den situationen inte skulle göra mer än beklaga våldsutbrottet och vädja till bägge sidor att visa återhållsamhet. En småleende von der Leyen skulle fortsätta att prisa diktatorn i Baku för att han förser EU med rysk (!) gas. Den etniska rensningen skulle inte störa den goda stämningen.
2. Den optimala lösningen för Azerbajdzjan skulle vara att få till ett fredsavtal med Armenien som går ut på att Nagorno-Karabach erkänns som en del av Azerbajdzjan. Förhandlingar om detta har pågått ett bra tag. Men Armenien kan inte gå med på detta om det inte ges internationella garantier för Karabacharmeniernas säkerhet. För att göra Armenien mer kompromissvilligt anfaller Azerbajdzjan alltid då och då Armenien – alltså inte Nagorno-Karabach, utan republiken Armeniens internationellt erkända territorium. Samtidigt framför man hot om det ena och det andra, vanligtvis om att erövra de södra delarna av Armenien som enligt den azerbajdzjanska historierevisionismen är gammalt azerbajdzjanskt territorium. Då världen – med få undantag – blundar för detta finns hotet om fler attacker kvar.
3. Då man inte vill gå all in och driva bort Karabacharmenierna och då det inte verkar troligt att nå ett avtal finns en tredje möjlighet. Man gör livet så surt för Karabacharmenierna att de själva väljer att lämna området. Förra vintern stängde man av gastillförseln, regelbundet sker provokationer vid gränsen. De ryska fredsbevararna kan inte – ibland vill de kanske inte heller – förhindra eller reda ut alla dessa incidenter.
När detta skrivs, tisdagen den 13 december, pågår en allvarlig incident med detta syfte. Sedan mer än 24 timmar är den enda livlinan för Karabacharmenierna, den så kallade Lachinkorridoren mellan Artsakh och Armenien, avstängd. Azerbajdzjanska ”miljöaktivister” (på bilden ovan kan ni konstatera att azerbajdzjanska miljöaktivister har som vana att visa det fascistiska Grå Vargarna-tecknet) har blockerat vägen och stoppat all trafik.
Vi vet inte hur länge detta fortsätter. Även om vägen öppnas för trafik igen kan något liknande hända på nytt. Eller så stängs gastillförseln av när det är som kallast inkommande vinter. Azerbajdzjan utövar utpressning på 120 000 armenier för att få dem att lämna det område där de bott i generationer.
Etnisk rensning kan komma på olika sätt. Så länge världen tillåter det ske.
Svante Lundgren 