Blockaden fortsätter

Azerbajdzjans blockad av den enda landvägen mellan Armenien och Nagorno-Karabach, den så kallade Latjinkorridoren, är nu inne på sin 116:e dag. Ja, du läste rätt. Ingen siffra kom dit av misstag. Inte 11, inte 16, utan 116 dagar. Alltså snart fyra månader.

Onsdagen den 22 februari kom Internationella domstolen i Haag med ett utslag som uppmanade Azerbajdzjan att med omedelbar verkan häva blockaden. Domstolens utslag är bindande, men den har inga maktmedel för att se till att det följs.

Azerbajdzjan har inte hävt blockaden. Tvärtom har man under de senaste veckorna ytterligare flyttat fram sina militära positioner i gränsområdet.

Cirkusen fortsätter

Azerbajdzjans agerande är ofta så bisarrt att man undrar om det är fråga om ett land eller om det snarare är något slags absurt konstprojekt. När blockaden inleddes i december hette det att det var fråga om azerbajdzjanska miljöaktivister som på detta sätt protesterade mot miljöfarlig gruvbrytning i Nagorno-Karabach. Ingen vettig människa trodde på det. De verkliga, mycket hårt ansatta miljöaktivisterna i landet förklarade att ingen av dem som blockerade Latjinkorridoren någonsin setts till vid riktiga miljöaktioner. Senare har det framkommit att studenter vid azerbajdzjanska universitet har blivit lovade att det är OK med frånvaro om de deltar i blockaden och därutöver kommer de att bli godkända i tentor oberoende av prestation.

När lögnen om miljöaktivisterna inte längre gick att försvara hittade Cirkus Azerbajdzjan på ett nytt trick. Nu hette det plötsligt att det inte finns någon blockad överhuvudtaget; det är bara armenisk propaganda.

Det här är intressant. I början av blockaden tog man den som bevis på att Azerbajdzjan har ett starkt civilsamhälle med en livskraftig miljörörelse. Men vad gör egentligen ”miljöaktivisterna” där om de inte blockerar vägen? Visar upp sig för människor som har fri passage?

Eftersom en lång rad regeringar – USA:s, Frankrikes och till sist kom också ett uttalande från Tobias Billström – liksom mänskorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch i likhet med Europaparlamentet och Internationella Domstolen krävt att blockaden hävs är det uppenbart att illusionstricket om att det inte finns någon blockad överhuvudtaget inte lyckats.    

Så här i Natotider vill jag ännu citera vad organisationens tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen skrev efter att ha besökt Latjinkorridoren: ”EU måste utöva påtryckning mot Azerbajdzjan att häva blockaden. Annars riskerar vi en humanitär katastrof.”

Den senaste incidenten visar grymhet inte medkänsla

Blockaden hindrar normal trafik mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Den enda trafik som tillåts är transporter till de ryska fredsbevarare som är stationerade i området samt sjuktransporter som Internationella Rödakorskommittén administrerar.

För några dagar sedan ägde en incident rum. Ryska fredsbevarare ordnade en buss för 27 personer, huvudsakligen kvinnor, barn och åldringar. Det handlade om personer från Nagorno-Karabach som befann sig i Armenien då blockaden inleddes. De har därmed varit förhindrade att ta sig hem sedan dess. Nu trodde de att de ryska fredsbevararna hade säkrat deras hemresa.

Så gick det inte. Vid gränsen stoppades de av de azerbajdzjanska ”miljöaktivisterna” som kom in i bussen och betedde sig hotfullt. Situationen urartade så att fyra personer svimmade. I den situationen tog en azerbajdzjansk ambulans dessa fyra till ett sjukhus i Stepanakert, Nagorno-Karabachs huvudstad. De övriga var tvungna att återvända med bussen till Armenien. Deras väntan på att komma hem fortsätter.

I sociala medier lyfte azerbajdzjaner fram detta som ett uttryck för välvilja och medkänsla. Se hur fint vår sjukvårdspersonal behandlar armenier. Men ambulanspersonalens insats skulle aldrig ha behövts om inte den grymma blockaden hade funnits.   

Det är allvar nu

Det är uppenbart vad Azerbajdzjan vill med detta. Nagorno-Karabach, som fortfarande styrs av en lokal armenisk administration, ska införlivas med Azerbajdzjan. Då enklavens armeniska invånare inte kan tänka sig att leva under azerbajdzjanskt styre måste de bort. Att genom fullskaligt krig driva bort dem går inte: dels skulle det kränka den ryska fredsbevarande insatsen, del skulle det bli en så blodig historia att världssamfundet skulle reagera. Det är därför betydligt bättre att åstadkomma ett Nagorno-Karabach utan armenier genom att svälta ut dem. Gör livet tillräckligt svårt för dem så ger de sig av frivilligt.

Många länder har, som tidigare nämnts, fördömt blockaden och krävt att den hävs. Men ingen vill lägga kraft bakom kraven. USA har uttryckligen förklarat att man inte överväger några som helst sanktioner mot Azerbajdzjan. EU:s ledning har varit tydlig med att Europaparlamentets fördömande inte har några som helst konsekvenser för EU:s gasavtal med Azerbajdzjan.

Man kunde travestera Bertolt Brecht och säga på Ursula von der Leyens modersmål: Erst kommt das Gas, dann die Moral. (Först kommer gasen, sedan moralen.)

De 120 000 armenierna i Nagorno-Karabach (Artsach på armeniska) ska nu fira påsk under blockad precis som de firade jul under blockad. När du firar denna kristenhetens största högtid – skänk då en tanke eller en bön, och varför inte en slant, till dem. Offer för Bakuregimens brutalitet. Och världssamfundets passivitet.