Idag är det den 24 april. Runtom i världen uppmärksammas det armeniska folkmordet på dess minnesdag. I Jerevan kommer hundratusentals att vandra ut till minnesmärket Tsitsernakaberd och lägga ner blommor vid den eviga elden. I Los Angeles kommer tiotusentals att delta i Armenian Genocide Commemorative Rally for Justice. På många ställen, i större och mindre arrangemang, minns folk idag alla dem som föll offer för de styrande ungturkarnas beslut att ”en gång för alla göra slut på den armeniska frågan” genom ”den armeniska nationens utrotande”. Dessa formuleringar kommer från en rapport av chefen för den svenska legationen i Konstantinopel, Per Gustaf August Cosswa Anckarsvärd, den 6 juni 1915.
Dagen till ära ska jag berätta om vad som hände den armeniska staden Hadjin. Inte så mycket vad som hände där 1915, utan 1920. Man brukar hävda att det armeniska folkmordet ägde rum 1915. Ibland talar man, i synnerhet forskare, om 1915–16. Dödandet kulminerade då, men det begränsades inte till de åren. Hela folkmordsperioden var 1914–23.
Jag ska alltså lyfta fram något som skedde i slutet av perioden, efter första världskrigets slut. Det var många som dödades under kriget, men det fanns också de som överlevde. Ett fåtal lämnades av olika orsaker ifred och slapp deportation. En del av dem som deporterades överlevde på ett eller annat sätt. När världskriget var slut försökte många av dessa återvände hem. Det gick inte så bra. Det är Hadjin ett exempel på.
Den första belägringen
Hadjin ligger i Kilikien, i provinsen Adana i södra Turkiet. I början av 1900-talet hade staden omkring 20 000 invånare, så gott som alla armenier. Det fanns sex kyrkor i staden som tillhörde alla tre armeniska samfund: den armenisk-apostoliska, den armenisk-katolska och den armenisk-evangeliska kyrkan. Det fanns också flera skolor.
En som befann sig i staden var den amerikanska missionären Rose Lambert (1878–1974). Hon kom till staden i december 1898 och arbetade bland föräldralösa barn. Efter några år fanns två barnhem, ett för pojkar och ett för flickor, med sammanlagt 305 barn.
I samband med Adanamassakern 1909, då upp mot 30 000 armenier dödades i provinsen Adana, kom också Hadjin under belägring från beväpnade turkar. Den 23 april 1909 publicerade New York Times ett telegram från Lambert:
Hadjin har sedan en vecka varit omringat av bybor som väntar på tillfälle att storma platsen. Alla vägar är stängda och det skjuts mot staden då och då. Bostäderna i utkanten av staden har bränts ner. Man har bett om hjälp av myndigheterna i Adana men någon sådan har inte sänts.
När 300 soldater så småningom kom till Hadjin satte de inte stopp för belägringen utan deltog själva i den. När situationen till slut lugnade ner sig dömdes flera armenier som försvarat staden till fängelse, medan de turkar som belägrat den kom undan med tillsägelse.
Trots denna upplevelse var livet på många sätt gott i Hadjin. Journalisten Ahmet Serif, som tillhörde det ungturkiska partiet, besökte staden 1910 och skrev följande:
Skolgossarnas och skolflickornas ansikten lyser av liv och livskraft. Låt oss inte ljuga: jag kände inte beundran inför detta, utan avundsjuka. Jag ville inte se det.
Serif skulle inte behöva vara avundsjuk länge. 1915 förvandlades livet och livskraften i de unga armeniernas ansikten till sin motsats.
Den andra belägringen
Så kom då det ödesdigra året 1915. Deportationerna började i Hadjin den 3 juni. Med några undantag tömdes staden på sin armeniska befolkning. Det som sades vara en omplacering var i själva verket rena dödsmarscherna. De allra flesta dukade under.
Efter krigets slut kom denna del av Turkiet först under brittisk ockupation. Senare, den 1 november 1919, tog fransmännen över. Många armenier som överlevt återvände nu för att bygga upp sina hem och börja om på nytt.
Förödelsen var stor men så småningom hade omkring 6 000 armenier återvänt och återuppbyggnaden var i gång. I staden fanns nu tre barnhem: ett drevs av den amerikanske hjälporganisationen Near East Relief (NER), ett av mennoniterna och ett av den armeniska välgörenhetsorganisationen Armenian General Benevolent Union (AGBU).
Hoppet om ett nytt liv i den egna staden skulle dock snart släckas. 1920 närmade sig den kemalistiska militären. I februari 1920 kom staden igen under belägring. Armenierna försvarade sig och vädjade till fransmännen om hjälp. Dessa vägrade sända hjälp men erbjöd sig att evakuera armenierna, vilket de vägrade. De förklarade att de hade bestämt sig för att göra motstånd och dö.
Situationen blev alltmer desperat. Maten tog slut och folk åt hästar, åsnor, katter, vad som helst. I mitten av juli bombarderade turkarna staden. Nya bombningar i oktober ledde till att staden föll den 17 oktober efter ett halvt års motstånd. Turkarna brände ner staden och dödade dess befolkning. Flera hundra lyckades dock fly, vissa till en turkisk by vars byhövding skyddade dem.
Hadjin förstördes men armenierna från staden levde vidare. Förutom de kanske 400 som överlevde belägringen 1920 var det omkring tusen personer som hade överlevt folkmordet och aldrig återvänt. Idag finns en stadsdel i Beirut som heter Nor Hadjin (Nya Hadjin). Det är också namnet på en stad i Armenien.
Det ursprungliga Hadjin, en armenisk stad, är borta. På dess plats finns idag en turkisk stad som heter Saimbeyli. Den har färre invånare än vad Hadjin hade före folkmordet.
Glöm dem inte
Det barnhem som drevs av AGBU hade 212 barn. Av dessa överlevde nio belägringen och det därpå följande massdödandet 1920.
På bilden ovan finns tre av barnen från barnhemmet. De är från vänster Hnazant Baghdadian, Haroutioun Eolmesekian och Zarouhi Kherchaian. Hnazant var 13 år, hennes föräldrar dog bägge i folkmordet, hon hade tre bröder som ingen visste var de hamnat. Haroutioun var också 13 år och föräldralös. Zarouhi var 14 år, bägge föräldrarna döda, hon hade en bror vars öde var okänt.
Tre av folkmordets många, många offer.
Svante Lundgren 