Vi får hoppas att journalisterna inte går på den propaganda som nu sprids från azerbajdzjanskt håll om vad som sker i Nagorno-Karabach.
Kampen om Artsach (det armeniska namnet på Nagorno-Karabach) är över. Den självutropade republiken har kollapsat och kommer formellt att upplösas vid nästa årsskifte. Nu följer kampen om narrativet, om berättelsen om hur det tog slut.
Stater som begår kriminella handlingar har alltid ursäkter och förklaringar. Ibland finns det journalister, forskare och politiker som köper dessa. När Azerbajdzjan förra veckan anföll Karabacharmenierna kallade man det en ”anti-terroroperation”. Uttrycket fann sin väg till vissa rubriker i svensk media, men i de lite längre artiklarna slogs det fast att detta bara är ett svepskäl.
Eller som en journalist som intervjuade mig uttryckte det: ”Är det så att Azerbajdzjan ser alla armenier i området som terrorister?” Ungefär så. Felet med armenierna i Nagorno-Karabach var enligt Azerbajdzjan att de överhuvudtaget fanns där. Det gör de snart inte längre.
En viktig del av den azerbajdzjanska propagandan var att förklara att armenierna mycket väl kan bo kvar i Karabach, de kommer att integreras i det azerbajdzjanska samhället och ha samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Det här skulle ses ett som ett gentilt erbjudande, men eftersom svensk media denna gång intervjuade folk som kan denna konflikt fick vi (ja, jag är en av dem) ut budskapet att Karabacharmenierna har goda skäl till att inte tro på dessa utfästelser och därför väljer att fly för sina liv.
En påstått frivillig utvandring
Den azerbajdzjanska propagandan har insisterat på att de som nu lämnar Nagorno-Karabach gör det frivilligt. De kunde mycket väl stanna, heter det, för att leva lyckligt och tryggt som azerbajdzjanska medborgare. Det här är rena dimridåerna.
Den anti-armeniska retoriken har i Azerbajdzjan under lång tid tutats ut från alla håll. Den har kommit från landets högsta ledning, medierna, skolan, populärkulturen, moskéerna, ja från alla håll. På bilden ovan ser ni ett sammandrag av vad landets president Ilham Alijev genom åren sagt om armenierna. Som ni kan se finns det gott om den avhumaniserande retorik som brukar föregå folkmord och andra mänskorättsbrott.
Det här är orsaken till att så många (dock inte alla, det ska understrykas) azerbajdzjaner inte bara godkänner utan hyllar brutala övergrepp på armenier. Det gör att soldater öppet skryter med att de till exempel skurit öronen av döda armenier för att visa upp dem som troféer.
Är det någon som inför allt detta har svårt att förstå varför Karabacharmenierna inte vill leva under en sådan regim?
Först svält, sedan välgörenhet
Den azerbajdzjanska propagandan gör nu stort nummer av alla försändelser av mat och mediciner som skickas till Karabach. Kan det finnas någon som är så godtrogen att den går på detta?
Det här är situationen: i mer än nio månader blockerade Azerbajdzjan införsel av mat, mediciner och bränsle till de 120 000 invånarna i Nagorno-Karabach, vilket ledde till en svår humanitär kris. Efter att ha anfallit dem och tvingat dem till underkastelse skickar man nu nödhjälp till dem. Och tror att de ska vara tacksamma. Och att världen ska dra slutsatsen att Azerbajdzjans agerande minsann styrs av barmhärtighet och generositet.
Vore det inte så ytterligt tragiskt skulle detta vara komiskt i all sin stupiditet.
Svante Lundgren 