Det är inte över

Tvärtemot vad många tror är inte lugnet återställt i södra Kaukasus bara för att Azerbajdzjan erövrat Nagorno-Karabach. Tyvärr är det mycket troligt att vi snart ser nya azerbajdzjanska attacker.

Ansvaret för den katastrof som för snart fyra veckor sedan drabbade de mer än 100 000 armenierna i Nagorno-Karabach vilar helt på Azerbajdzjans president, Ilham Alijev. Medskyldiga är också Ryssland, som helt uppenbart gav grönt ljus till den azerbajdzjanska attacken, och västvärlden, vars tafatta agerande övertygade Alijev om att han kunde anfalla utan att riskera allvarliga påföljder.

Jag har framhållit det tidigare och jag upprepar: hade Alijev redan för tre år sedan då han tog till vapen fått betala ett verklig pris för det (sanktioner) då hade vi inte varit där vi är idag. Och nu gör västvärlden samma misstag igen: inga kraftåtgärder. Europaparlamentet har med överväldigande majoritet godkänt en resolution som kräver att EU och medlemsstaterna ska införa riktade sanktioner mot Azerbajdzjan och se över EU:s gasavtal med landet. Tyvärr är parlamentets beslut inte bindande och inget tyder på att vare sig EU eller något enda medlemsland tänker vidta dessa åtgärder.

Det är ett gigantiskt misstag som kommer att betalas med mer blodspillan.

Västvärldens ledare säger det naturligtvis inte öppet, men innerst inne känner de en viss lättnad efter att den armeniska närvaron i Nagorno-Karabach upphört på grund av den massflykt som Azerbajdzjan tvingade fram. Man hoppades inte på denna utgång, men då vi nu är där vi är tänker Charles Michel och andra att konflikten är i varje fall löst. Ett problem mindre att besväras av.

Inget kunde vara mer fel. Inget är löst. Det är inte över.

Det finns en skillnad mellan oss som under lång tid varnat för Azerbajdzjans aggressiva planer och de som i likhet med New York Times ingenting såg och ingenting förstod. Vi som fick rätt trodde att Alijev menade det han sade.

Och vi tror fortfarande att han menar det han säger. Det är därför vi är oroliga och varnar för kommande våld. Ja, vi är alarmister. För situationen är alarmerande. Och vi har haft rätt hittills.

Så vad är det vi har att vänta?

”Västra Azerbajdzjan”

Alijev är mycket tydlig. Han har klart deklarerat att då Karabach har ”befriats” så är det vad han kallar ”västra Azerbajdzjan” som står på tur. Med det menar han armeniskt territorium. Framför allt Armeniens sydligaste del, men ibland nämns också Jerevan, som azerbajdzjanerna kallar Irevan. Dessa områden, ibland rentav hela Armenien, sägs utgöra historiskt azerbajdzjanskt område och därför anser sig Alijev ha rätt att erövra dem.

Den här historierevisionismen kanske går hem hos den egna befolkningen, men i väst är det ingen vettig människa som tror på den. Gentemot världssamfundet måste Alijev alltså ha andra argument för sina fortsatta våldshandlingar.

Och som alltid: det är bara att lyssna. Regelbundet och ofta anklagar Azerbajdzjan Armenien för gränsprovokationer. Utan grund. Hur vet jag det? Därför att Armenien som den militärt svagare parten har exakt noll incitament för att provocera fram gränsstrider. Dessa anklagelser fungerar därför som ursäkter för azerbajdzjanska attacker. Vi måste ju få svara på de armeniska provokationerna, heter det.

Enklaverna

En annan casus belli som Alijev lyfter fram är några azerbajdzjanska enklaver som Armenien sägs ockupera. Vad är det fråga om? Under Sovjettiden fanns det tre azerbajdzjanska enklaver med sex byar i Armenien som under något oklara historiska omständigheter kom att tillhöra Sovjetrepubliken Azerbajdzjan. På samma sätt fanns det en armenisk enklav, Artsvashen, inne i Azerbajdzjan. Dessa försvann i samband med att länderna frigjorde sig från Sovjetunionen.

Men nu plötsligt dyker de upp som förklaringar till varför Azerbajdzjan måste fortsätta kriga för att ”befria av Armenien ockuperat azerbajdzjanskt territorium”. Enligt samma logik borde Arstvashen ses som av Azerbajdzjan ockuperat armeniskt territorium. Men det talar Alijev naturligtvis inte om. Och inte heller om det armeniska territorium som Azerbajdzjan ockuperar sedan striderna i september 2022.

Zangezurkorridoren

Det viktigaste svepskälet för att attackera Armenien handlar om den så kallade Zangezurkorridoren. Zangezur är det azerbajdzjanska namnet på provinsen Syunik i södra Armenien. Enligt vapenstilleståndsavtalet från den 10 november 2020 ska parterna (Armenien och Azerbajdzjan) öppna upp transportkorridorer i regionen. Azerbajdzjan har tolkat det som att landet ska få en landkorridor mellan enklaven Nachitjevan och egentliga Azerbajdzjan.

Armenien har i förhandlingar gått med på att en sådan förbindelse skapas men då den går genom Armenien ska den vara under armenisk kontroll. Azerbajdzjan kräver att inga som helst armeniska gränskontroller ska finnas där. Och Alijev har varit tydlig: Armenien måste gå med på hans villkor. Och han har som alltid Turkiets fulla uppbackning.  

Västvärldens naiva ledare tror att det nu är dags att åstadkomma fred mellan Armenien och Azerbajdzjan. Därför ska inte Azerbajdzjan provoceras med sanktioner eller annat. Vi som följt regionen länge vet att det enda som gör Azerbajdzjan villigt till kompromisser och som kan stoppa landet militära planer är att man äntligen får betala ett ordentligt pris för sina övergrepp.

Då inget sådant finns på kartan finns det skäl att vara orolig. Ostraffad för sina tidigare brott, med ryskt stöd i ryggen och rusig av sina senaste militära segrar förstår Alijev att har han kommit undan hittills utan att ha behövt betala ett pris gör han det säkert också nästa gång.

Tyvärr kalkylerar han antagligen rätt.