I sin hetskampanj mot allt armeniskt använder azerbajdzjanska propagandister både medvetna misstolkningar, överdrifter och lögner.
Under hela den tid som Azerbajdzjan styrts av Alijevklanen har landet spridit en aggressiv anti-armenianism, vilket det finns omfattande dokumentering av. Här i Sverige fick vi uppleva något av detta då vice ordförande för Turkiska riksförbundet, Barbaros Leylani, vid en pro-azerbajdzjansk demonstration på Sergels torg i april 2016 skanderade ”Död åt de armeniska hundarna”. Han blev för detta i domstol fälld för hets mot folkgrupp.
I den statligt sanktionerade kampanjen för att framställa allt armenisk i värsta tänkbara dager förekommer en hel del lögner, överdrifter och medvetna misstolkningar. Jag ska här ge några exempel på det.
Myten om Stor-Armenien
Ett flertal azerbajdzjaner, inte bara simpla nätkrigare utan också representanter för regeringen, har flera gånger visat bilder av en karta över Stor-Armenien (Greater Armenia). Ibland har bilden varit från en tunnelbanestation i Jerevan, ibland från någon armenisk skolbok. Detta har gjorts i syfte att visa hur dagens Armenien har enorma territoriella krav på sina grannländer och drömmer om att inkorporera stora områden i framför allt Turkiet.
Sanningen är dock att denna bild ingenting har att göra med dagens Armenien. Det är fråga om en historisk bild som föreställer det armeniska riket när det var som störst under kung Tigranes den Stores tid, alltså under det första århundradet före Kristus. Det är en karta som man kan se i många sammanhang (till exempel här) och som den azerbajdzjanska propagandan alltså utnyttjar för att visa att det inte alls är Azerbajdzjan som hotar sina grannländer utan Armenien.
Det är ungefär som att påstå att förekomsten av kartor över Sveriges territorium under den så kallade stormaktstiden visar att Sverige har territoriella krav på Finland, Baltikum, Tyskland och andra länder.
Det multikulturella Azerbajdzjan
Armenien är ett av världens mest homogena länder etniskt sett. I runda svängar 98 procent av invånarna i landet är armenier. Av minoriteterna utgör faktiskt yazidierna den största.
Det här har inte undgått de azerbajdzjanska propagandisterna som vill framställa Armeniens etniska homogenitet som suspekt. Samtidigt betonar man hur mångkulturellt Azerbajdzjan är. Man vet ju att detta med mångfald är något som uppskattas i västvärlden.
I denna propaganda kan man dock inte hålla sig till sanningen utan framför regelbundet grova överdrifter. Det är till exempel vanligt att man påstår att det finns 30 000 judar i Azerbajdzjan som lever tryggt och gott i detta toleranta muslimska land. Påståendet har flera gånger framförts också i judiska medier. Men det stämmer inte. Enligt FN:s avdelning för statistik finns det 5 094 judar i Azerbajdzjan, enligt World Jewish Congress ”omkring 7 200”.
På samma sätt hävdas det regelbundet att det skulle finnas 20 000 armenier i Azerbajdzjan. Syftet är att detta ska kontrasteras mot att alla azerbajdzjaner flytt eller fördrivits från Armenien. Men enligt ovan nämnda FN-statistik är antalet armenier i Azerbajdzjan 178.
Nazismen
Enligt den så kallade Godwins lag kommer någon i en debatt som fortsätter tillräckligt långt förr eller senare att föra in Hitler och nazismen i argumentationen. Så brukar det också gå i den azerbajdzjanska propagandan.
Nyligen samlades en liten skara nynazister – omkring 15 personer – och hejlade i Jerevan. Azerbajdzjanska twitteratis gick bananas. Och också den israeliska ambassadören till Armenien och Moldavien såg sig föranledd att uttrycka sitt ogillande och sin oro över detta.
I alla länder finns det idioter. Vissa av dessa är nazister. Det finns ingenting som tyder på att antalet nazistidioter i Armenien skulle vara större än i andra länder. Kort efter incidenten i Jerevan spreds en video på flera hundra svartklädda fascister i Italien som samlades och gjorde fascisthälsningen. Den israeliska ambassaden har inte haft något att säga om det.
Nazistkollaboratörer under andra världskriget
Den azerbajdzjanska propagandan brukar också göra stort nummer av att en del namnkunniga armenier, som Garegin Nzhdeh och General Dro, under andra världskriget stred på Nazi-Tysklands sida.
Bakgrunden är följande. Under åren 1918–20 var Armenien, för första gången på många sekler, ett självständigt land. Denna självständighet gick förlorad i och med att bolsjevikerna erövrade landet som sedan var en del av Sovjetunionen. Detta skapade en livslång bitterhet och antikommunism hos många armenier, som i och med slutet på självständighet flydde utomlands.
När Tyskland 1941 gick till anfall mot Sovjetunionen såg vissa av dessa sin chans. Man trodde att Tyskland skulle segra och skyndade sig att rekrytera män, mest armeniska krigsfångar från Röda Armén, till den så kallade Armeniska Legionen som stred på tyskarnas sida och som man hoppades att med tysk hjälp skulle befria Armenien och återupprätta dess självständighet. Det här var naturligtvis ett uttryck för politisk omdömeslöshet. Man lierade sig med en ondskefull makt, visserligen i ett förståeligt och gott syfte.
Det viktiga i sammanhanget är dock det att exakt samma sak gjorde en del azerbajdzjaner. De hade också förlorat sin självständighet 1920 och hoppades att med tyskarnas hjälp kunna återupprätta denna.
Den avgörande skillnaden är att den Armeniska Legionen deltog i strider men inte i massakrer på civila. Det gjorde däremot den Azerbajdzjanska Legionen. Den visade sin brutalitet i massakern i Wola i augusti 1944 då 50 000 civila judar och polacker mördades av Wehrmacht och soldater från den Azerbajdzjanska Legionen.
Om detta tiger dock den azerbajdzjanska propagandan.
Svante Lundgren 